Den 3 januari stack vi till Sanur eftersom vi hört att därifrån gick det båtar en gång i timmen över till Giliöarna och det var lätt att fixa där på plats. Ruth som var en tjej på vårt familjehostel fixade en taxi via en app till oss då vi kunde åka till Sanur för ca 40 000 rupiah.. Innan när vi tagit oss från Sanur till Canggu hade vi med bra prut fått mer priset till 250 000 rupiah.. Så det var väldigt stor skillnad på priserna!! Väl i Sanur kom vi fram till hamnen där man kunde köpa biljetter och då berättade dom att sista båten till Gili redan hade gått från Sanur men att det om en halvtimme skulle gå en båt till Gili fast från Padangbai. Dom sa att dom fixade skjuts till Padangbai och att vi skulle hinna med den båten om vi köpte biljetterna med detsamma, och eftersom vi inte hade lust att övernatta i Sanur så gjorde vi det. Dock låg Padangbai cirka 50 minuter därifrån så såklart missade vi båten och väl i Padangbai när vi visade biljetter sa dom att vi inte stod med på listan. Vi kände att vi blivit totalt lurade men efter att vår stressade taxichaufför hade pratat med dom i hamnen, fick vi komma med på en annan båt som skulle gå en timme senare för helt plötsligt så gick det fler båtar? Vi hängde inte alls med i svängarna men efter 1,5 timmes väntan kom båten och vi var påväg mot Giliöarna. Dock var det inte slut på allt klydd där för båten som skulle ta oss till Gili var så försenad att den fick släppa av alla i Lembongan som är en annan ö, men båten skulle egentligen köra inom både Gili Air, Gili Meno och Gili Trawangang. Där fick vi hoppa på en liten annan båt som tog oss till Gili Air, där vi anlände cirka 17. Vi hade heller inte bokat något boende på Gili Air och vi hade inga pengar uttagna samt inga pengar på kortet eftersom vi inte vill bli av med alla pengar och har dom på sparkonto istället och för över. Så vi fick hitta Wi-Fi för att kunna föra över pengar och ta ut och sedan gå för att hitta boende med vår tunga packning i typ 30 grader.. Men när vi promenerade träffade vi på en man som visst ägde ett ställe där dom hyrde ut bungalows för ca 90 kr/natt så vi valde att följa med honom och kolla på bungalowen. Eftersom vi inte orkade gå längre eller leta längre och Bungalown faktiskt var ganska fräsch och billig valde vi att stanna. Vi duschade och fräschade till oss och gick sedan ut och åt på en restaurang precis vid vattnet och såg den fina solnedgången och fick höra på livemusik! Supermysigt var det tills vi tänkte sticka hem och Julia började må väldigt illa. Det slutade med lite matförgiftning för henne också så vi gick hem och la oss för att vila upp oss. Dagen efter vaknade vi upp till strålande sol eftersom på Giliöarna är vädret generellt bättre än på Bali pågrund av bergen eller något fick vi höra. Vi hyrde cyklar och cyklade ner till stranden eftersom Julia mådde inte jättebra pågrund av matförgiftningen så hon låg mest i skuggan och vilade, men också för att hon fått höra att hennes sår på knäet absolut inte ska vara varken i vattnet eller i solen! Julia fick 3 olika huskurer från 3 olika människor som berättade för henne hur hon skulle ta hand om sitt sår, grejen var ju bara att alla sa olika så man visste ju inte riktigt vem man skulle lyssna på. Johanna däremot solade, badade och snorklade i hopp om att hitta sköldpaddor. Det gjorde hon inte, men hon såg mycket andra färgglada fiskar, sjöstjärnor och sjöborrar.  

Även då stack vi sen ut och åt middag men gjorde en tidig kväll för att istället kunna utnyttja dagarna! Även nästa dag valde vi att sola och bada, men Julia tyckte det var jobbigt med sitt knä då hon varken vågade ha det för mycket i solen eller doppa det i vattnet. Vi började prata med några svenskar som satte sig bredvid oss och då visade det sig att mannen var en pensionerad infektionsläkare som jobbat i Tanzania så han hade full koll på infektioner och sa att de var bra om Julia badade sitt knä i saltvattnet! Vi åt middag ännu en gång vid havet och såg solnedgången och bara njöt! Dagen efter tog vi båten över till Gili Trawangang där vi hört det skulle vara lite mer liv!